häromdan tittade jag på remember the titans, för ungefär trettiåttonde gången. låter säker jätteknäppt, men jag blir så rörd och fjolligt sentimental av den filmen. adrenalinkickar och miljoners tankar cirkulerar i huvudet. "kämpa, martina kämpa!" jag blir peppad till max, vill också kunna göra saker, va bra på saker
men jag tror att jag direkt kan utesluta amerikansfotboll. alla sorters sporter kan jag nog utesluta. för ärligt, jag vet nog ingen latare än mig själv.

men musik då? musik älskar jag. jag lever för musik och skulle inte klara en dag utan musik.
jag älskar och sjunga o lira trummor. varför slutade jag? tänk om jag hade blivit lika bra som barker, eller blivit lika känd som beyonce? ha! ne, det är väl ganska så osannolikt, men alla kan väl drömma! gud, vilken förlorare jag är.....