måndag, 6 juli 2009

ända sen jag kom hem från mora har saker o ting känts som en bergodalbana ungefär.
det var som att komma tillbaks från en underbar semester, från himlen till helvetet ungefär.
inget är som det ska vara och det känns som att jag har glömt hur det är att vara lycklig, på riktigt
jag tar så mycket förgivet, glömmer bort o leva, och dränker mig själv i dåliga minnen, tragiska
upplevelser och annat dåligt.

folk är så ledsna, vilket självklart är förståligt. själv hade jag inte riktigt förstått det, tills igår då det slog till.
så fort jag tänker på allt känns det mer o mer meningslöst. jag vill inte låta som någon självmordsbenägen
ensamvarg som hatar sitt liv och vill dö. men när människor bara försvinner, oskyldiga människor som ena sekunden finns där o andra sekunden inte gör det, börjar jag tvivla på rättvisan i världen. jag kan inte låta bli att må dåligt själv, jag menar; här går jag omkring med mina "vardagsproblem" och tycker synd om mig själv medans allvarligare saker inträffar.. då man inte får ett val, en egen vilja eller en sista önskan. då allt händer för fort..

jag har alltid sagt hur jag älskar att vara spontan, ta dagen som den kommer osv. och visst ska man leva livet,
men kanske inte för mycket? jag har glömt att ta vara på vissa saker, slängt bort saker utan att riktigt tänka, släppt taget när det egentligen finns mycket mer att säga och inte orkat ta tag i saker som borde tas tag i. jag vill inte vara sån. jag vill inte vara en såndär sur, självupptagen brud som folk inte lyckas komma underfund med. det insåg jag häromdan.
jag ställde frågan "om du fick chansen, skulle du ta den?" till mig själv. svaret blev ja!
tänk om tillfället aldrig mer skulle dyka upp, då skulle jag ångrat det, därför gjorde jag det, därför sa jag det.....


     

rip, pontus lindström
världen förtjänade inte dig